Ett tecken i tiden. Du-reformen är på väg till historiens soptipp!

1967 revolutionerade Bror Rexed det svenska språket. Han var chef på Medicinalstyrelsen och tog ett kraftigt initiativ till en allmän du-reform på sin arbetsplats som ganska snabbt fick genomslag i hela landet. Jag minns det faktiskt och hur det mottogs med viss skepsis. Min pappa var yrkeslärare och hans elever titulerade honom Mäster och de var lite oroliga för att de måste säga Du i stället. Så småningom vande de sig och jag tror nog att undervisningen gick lättare med ett mera jämbördigt tilltal. Det är faktiskt viktigt för demokratin att man betraktar varandra som jämlikar och tilltalar varann med samma personliga pronomen, dvs Du. Tycker i alla fall jag.

Nu händer det alltsomoftast att man i butiker och på restauranger blir tilltalad som ”Ni”. Jag känner mig väldigt besvärad och ser mig om ifall jag har flera omkring mig eller hur det är. Säg Du! säger jag och då blir de lite generade. Antagligen är de tillsagda att säga Ni till kunderna.

Det är nog en del av återtåget till klass-samhället som vi nu kan se omkring oss. Kunderna ska tituleras med Ni eftersom personalen egentligen är lägre stående varelser. Det ska kännas i ryggmärgen hos personalen att de är lite mindre värda.

Nån sa att det var ett uttryck för att vara artig mot kunderna. I h-vete heller. Det handlar om att vissa människor är bättre än andra, exempelvis de som har råd att gå på restaurang. Följdaktligen är andra människor sämre. De har lägre betalt, jobbar deltid och ofta på obekväm arbetstid, några kallas in via sms när det har uppstått en vakans.

Niandet är en klar konsekvens av utvecklingen mot en ny underklass. Snart kommer väl pigan som anställs via RUT-bidrag att tilltalas Märta, dvs tredje person. Och pigan får väl lära sig att niga och bocka och kalla herrskapet för Frun eller Herrn. Skulle inte förvåna mig om det redan förekommer!

About these ads

17 svar till “Ett tecken i tiden. Du-reformen är på väg till historiens soptipp!

  1. Lars Norling

    Det är säkert tio år sedan jag besökte en restaurang i Stockholm, och blev niad.
    Visst hajade jag till men inte tänkte jag att det var någon farlig avart av klassamhället. I min värld finns det en million saker som är viktigare än om folk säger du eller ni till mig.
    Om människor inte önskar att vara lite familjära med mig så låter jag dom hållas med att nia mig.
    Ett litet tips, Britta, nästa gång du blir niad på restaurang kan du säga till att ”jag ger dig ingen dricks eftersom du niade mig”.
    Helst tycker att du strunta i om du blir niad eller duad och ha focus på något viktigare.
    Men jag kommer alltid att dua dig, tills du säger något annat.

  2. Jag reagerar exakt som du. Själv var jag till och med lite före Bror Rexed (som jag för övrigt senare lärde känna i Uppsala): När jag på 1950-talet gick i läroverket i Sundsvall och var elevrådsordförande, föreslog jag att elever och lärare skulle säga du till varandra. Stans eftermiddagstidning Sundsvalls-Posten (H) gav mig en lösedel, som jag faktiskt har kvar i mitt privata arkiv: ”Elever vill säga DU till sina lärare”. DU är i krigsrubrikstorlek.

    • Enn. Jo det är sant att det hade börjat innan Bror R slog näven i bordet. Roligt att få höra att du var så tidigt ute det visste jag inte!

      Men det behövs tydligen en ny du-reform igen. Undrar vem som ska dra igång den.

  3. gunborg nilsson

    Det är ju inte bara ordet NI.
    I näst sista bokklubbstidningen presenteras en ny bok på helsida-
    en bok om adeln i Sverige.I radion anlitas numera ofta en mycket känd högättad dam i ”vett och etikett”. För ett par veckor sen i något av nyhetsprogrammen (SVT) skulle man intervjua en av Sveriges bönder eftersom vårbruket hade börjat.När bonden kom gående så insåg jag att det var ingen vanlig bonde.Kännetecknet var jaktvästen och snittet på byxorna.Bonden var godsägare. En vanlig bonde idag klär sig i overall.Ser ut som en verkstadsarbetare.
    Och så här håller det på. Det är som en våg rullar över oss- där faktiskt Solsidan i sammanhanget ter sig relativt enkelt.

    Har dom legat i startgroparna i hundra år och väntat på sin återkomst?
    Och det där med att Märta blir kallad för Märta- dvs i tredje person- jag är helt övertygad om att det ÄR så redan idag.
    Det tråkiga är att de här människorna är stilbildande för de s.k. ”solsidarna”.

  4. Lars: Farlig avart kanske det inte är. Men ett tydligt tecken på att samhället håller på att dela upp sig i vi och dem tycker jag att det är. Ett av många! Om inte alla människor tilltalas på samma sätt som jämbördiga så känns det lite knepigt tycker jag.

  5. Lars Norling

    Britta,

    Jag tycke när jag blev niad på restaurangen att kyparen gjorde det för att verka märkvärdig, inte att hon tyckte att jag var i den positionen att jag skulle uppskatta att bli niad.
    Fast sprang jag på queen Elizabeth II då skulle jag inte dua, skulle du?

    • Lars… Ja men i England så säger man ju ”you” till alla….. eller hur. De har aldrig haft ni

      nja jag vet inte hur jag skulle göra om jag sprang på tanten. faktiskt

  6. Pingback: Varför både sänka skatterna OCH subventionera vissa typer av privat konsumtion, medan den sociala servicen alltmer tunnas ut? Och vilket slags samhälle får vi på köpet av denna politik « reflektioner och speglingar II…

  7. Jag tycker att det är ett stort framsteg att unga personer ni-ar oss äldre arbetare och låter oss få sitta på bussen. Det händer ganska ofta numera. Men mest är det förstås ungdomar med invandrarbakgrund som visar respekt för oss äldre.

    Tyvärr finns det ibland ett nedlåtande tonfall i du-andet, speciellt om det är en myndighet som avslår en anslökan på oriktiga grunder. De låter som kulsprutor du-du-du-du… Dessa unga eller medelålders snorvalpar med svenskklingande namn och fina tjänstetitlar demonstrer därmed att det är DE som lägger bort titlarna…

    Eftersom jag ofta har besökt katolska kyrkor i Sverige har jag gjort en annan intressant iakttaglese: Ju mörkare hudfärg katolikerna har, desto djupare bugar de inför det heliga. Det handlar om respekt och inte om klassamhälle. Alla äldre har varit yngre. Inga yngre har varit äldre.

  8. Jo, det håller redan på att bli skillnad på folk och folk… http://ilsemarie.wordpress.com/2011/03/28/gamla-alskade-barn/

  9. Konstig diskussion om niandet som jag inte alls förstår. Och i alla fall Enn Kokk är ju minst lika gammal som jag (fast aningen äldre)) så han borde ju också veta hur det var en gång.

    Det här niandet är inte en tillbakagång till hur vi hsade en gång. Det kommer från utlandet på något sätt. Jag har för mig att jag först träffade på niandet på Mac Donalds, som ju är värlsbäst på att vara kulturinkompetenta och hävda att allt ska vara likadant på alla Mac Donalds världen runt.

    ”Youandet” i engelsktalande länder är inte så enkelt som vårt duandet, som vi svenskar gärna tror. Man säger inte bara ”you” utan”you…bla, bla…sir/madam, eller lägger till ett please etc. Jag kan inte det artiga engelska stemet på min fem fingrar men vet att det inte är så enkelt som att man bara ”youar”.

    Så till vårt gamla svenska tituleringssystem, det som gällde tills jag var i 25-årsåldern ungefär: Jag lärde mig en gång att man inte sade ”ni” till folk för det var oartigt. Det uttryckte just en von oben-attityd. Det sade man till dem man ville visa att de stod lägre än man själv på hierarkistegen och så lågt till och med att man inte brydde sig om att titulera dem korrekt. Vi hade en massa omständiga sätt att undvika att säga ”ni” till folk som man inte ville förolämpa. Jag fick det så intutat i mig som barn att jag än idag känner mig förolämpad när folk säger ”ni” till mig.
    I en tågkupé sade man exempelvis:
    alt 1) Har någon något emot att jag öppnar fönstret?
    alt 2: Has det något emot att jag öppnar fönstret?

    Vid direkt artigt tilltala till en person som man inte kände:
    Har damen något emot att jag….
    Har herrn något emot att jag…
    Kan damen säga mig vad klockan är?

    Kände man personen men inte hade lagt bort titlarna så var det titeln eller titel + namn som gällde:
    Har doktor Svenshög något emot att jag….
    Kan friherrinnan säga mig vad klockan är?
    Vill ingenjörn (ingenjör Svensson) hjälpa mig att…

    Så det här nya niandet är ungdomarnas idé om vad som är artigt, och det är ett helt nytt fenomen i Sverige. Jag avskyr det, av födsel och ohejdad vana och känner mig som vanvettigt förolämpad när unga människor niar mig. Duandet antyder i alla fall en slags jämlikhet.

  10. PS:
    (Ursäkta alla felskrivningar ovan) Men mitt verkliga PM-ärende kommer här:
    Titulerande och tilltalsseden var så komplicerad att det troligen var grunden till ”du-reformen”. Hade det vart så enkelt som att man kunde nia varandra bara så tror jag inte någon hade ansett det speciellt befogat med en ”du-reform”.

    Minns ex. hur jag som barn eller ens som vuxen aldrig duade mina mostrar och morbröder. Det var istället: ”Kan morbror Gustav hjälpa mig med det här” eller ”Vill moster Frida ha mer kaffe?
    Som barn sade man alltid ”tant” till främmande vuxna kvinnor och ”farbror” till alla främmande vuxna män ex.

  11. PS 2:
    Så var det allt krångel kring det där att ”lägga bort titlarna” vilket innebar att man började säga ”du”. Det skulle föreslås av den som var äldst, eller av den som hade högst rang och ibland krockade de här två reglerna så ingen kom sig för att föreslå bortläggande av titlar.
    För att inte tala om när de där mostrarna, farbröderna och tanterna föreslog att man skulle börja säga ”du” till dem när man blev äldre. Det var förfärligt efter att man sagt moster/farbror eller tant till dem under sådär en 18-20 år. Man kände sig väldigt ohövlig eller besvärad i det fallet. Så då slutade man tilltala dem.

  12. Ja Kerstin det där känner jag igen rätt väl när jag läser det.

    Min mormor la bort titlarna med en av sina bästa vänner när hon var sådär 80 år. Då hade de känt varann hela livet. Misstänker att det var i samband med du-reformen

    Du har rätt i det där att ni sa man inte alls till nån….

    Men konstigt är det att alltihopa är på väg tillbaka. tror nog att det här niandet bara är början.

  13. Har en lite rolig historia om tituleringsproblemet. Vi, min bästa väninna och jag, var 15 år (ung). När vi var ute på stan i början av maj kom ett par pojkar, i 11-12-åråldern fram och en fråga käckt: ”Vill du köpa en majblomma”. Det hade vi ju inte pengar till så vi tackade nej.
    Då hörde vi bakom ryggen hur den andra pojken tillrättavisade den som frågat oss: ”Vad dum du var. Du skulle jag ha sagt ‘tant’ förstår du väl”!
    Vi höll på att explodera av skratt. Kände oss liksom inte som tanter. :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s