Att minnas de som gått bort

I dag var jag till sist på Ingers grav och tände ett ljus. Tänk att det redan gått mer än sjutton år sen jag satt vid din bädd tillsammans med din syster och höll din hand och vi sjöng ”Tryggare kan ingen vara….”

Inger var min fiskekamrat och mest förtrogna i många år. Sista gången på riktig fisketur var 1991 och du var riktigt dålig. Du trodde att det var allergi eftersom du hade svårt att andas. I själva verket var det en stor tumör längst upp i lungan. Vi hade beslutat att göra den ultimata fisketuren. Bara ta med ett vindskydd, sotpannor och tändstickor. Vi hade lite smör. lite salt, lite potatismospulver, kokkaffe, ett paket knäckebröd, lite makaroner, lite mjöl och lite jäst. Vi skulle leva på vad vi fångade i jockar och bäckar. Jag lagade i ordning lägerplatsen, fixade ved, tände brasan och bakade bröd. Du stack iväg och metade upp så där sex fina öringar …. vi lagade fisken tillsammans med enris i sotpannan över elden och hade det så gott. Vi hade glömt klocka men höll reda på tiden med hjälp av kompass och sol. Vi behövde inte prata så mycket. Vi kände varann utan och innan. Du blev bara tröttare och tröttare och jag bar till sist hela vår gemensamma packning. Vi var ute i fyra dar och det var den bästa fisketur vi nånsin gjort.

Några veckor efteråt fick du domen Inger.

Vi hann med en fisketur till. Vi bodde i kyrkstugan vid Viktoria kapellet. Det var mitt i vintern och rejält kallt. Vi hade med en telefon men Korpfjället skuggade signalen. Jag begrep ingenting. Vi pratade om livet och du var döende. Vi var ute på isen och borrade hål. Det var så tjock is att vi behövde sätta på borrförlängaren. Du fiskade upp en liten röding som vi sen stekte i stugan. Det var något religiöst över det hela. Du var skallig av cellgifter och vi drack whiskey och pratade om livet.

Ingen förstod att jag vågade åka iväg med dig Inger eftersom du var så dålig. Men jag begrep inte att du skulle dö Inger. Vi pratade bara om livet och vad vi skulle göra nästa gång.

Inger; du är mycket saknad. Men du gav mig så mycket medans du levde så det fortfarande räcker. Du öppnade mina ögon för Harald Ofstad och vi diskuterade mycket hans tankar. Du avskydde allt vad socialdemokrati hette men vi kunde än utveckla en djup vänskap eftersom vi kunde se bort ifrån politiken och mötas i tankar om naturupplevelser och filosofi.

Det absolut mest förtrollande ögonblicket var när jag var halvvägs över en bäck och du satt på andra sidan med din cigarett. Jag fick se en fjällräv sticka upp huvudet bakom en sten bara någon meter bort. Jag stelnade till och försökte få Dig att vrida på huvudet och se vad jag såg medan vattnet forsade in i mina stövlar. Till sist lyckades jag och vi kunde dela detta ögonblick som blev en tröst vi ofta kom tillbaka till under din sjukdomstid.

One response to “Att minnas de som gått bort

  1. Tänk vilken tur du haft som fått uppleva sann vänskap, det är få förunnat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s