Mammas guldklocka. Nu går den igen!

I dag kom jag äntligen iväg till urmakaren för att hämta ut den klocka som jag lämnade in för snart ett år sen. Det är mammas guldklocka 14K som hon fick av min pappa när hon fyllde 40 år. Hon var verkligen lycklig då hon fick den. Det var en riktig kärleksgåva från pappa till mamma. Jag kommer ihåg det än fast jag bara var sex år då. Då tyckte jag att den var rätt ful och kunde inte förstå hur hon kunde glädja sig så mycket åt en klocka.

from-clipboard-2

Armbandet är av gulddouble.

Hon använde den bara vid högtidliga tillfällen när hon skulle vara riktigt fin. Så gör jag också.

Jag kommer nog att ha den också på fullmäktigesammanträden i höst. Jag vet hur stolta båda mina föräldrar var att jag var aktiv socialdemokrat. Så det blir lite som att hedra dem.

Nu är jag väldigt glad att klockan är min och tycker att den är mycket fin.

m-o-p

Här är mina föräldrar när de gått till fotografen för att ta bilder som vi sen fick i julklapp, jag och syrran. Jag kan ge mig den på att mamma hade klockan på sig fast den inte skulle synas. Båda fick Brantingplaketten.

9 responses to “Mammas guldklocka. Nu går den igen!

  1. anders nilsson

    Vackert skrivet. Som samlare av klockor så möter jag många inskriptioner och klockor vars ägare har satt sina spår. Man tänker och funderar över vad som döljer sig av liv bland dessa. Jaja, jag kan prata hur länge som helst om dessa tidstingestar, dessa märkliga underverk av 4 kugghjul, en fjäder och en balans som lyckas mäta detta outgrundliga som vi kallar tid.

  2. Britta Sethson

    Ja det är något speciellt med klockor. Mina föräldrar hade också två väldigt speciella väggklockor. Den ena var en klocka från 1700 talet med ett urverk delvis i trä och två lod; ett för urverket och ett för slagverket. Urtavlan är vackert målad i olika färger där orginalmålningen har tagits fram av en vän i familjen. Min morfar hittade den när de rev ett hus nära hamnen i Visby. De hittade egentligen två klockor och den andra finns på Gotlands Fornsal. Min morfar var byggnadsarbetare från början och ordförande i Visby arbetarekommun, Sen startade han egen byggfirma och blev då inte så populär i partiet. På den tiden stod inte småföretagare högt i kurs. Som tur är har det blivit ändring på det.

    Min syster har den klockan nu.

    Den andra klockan är ett sk Amerika ur. Pappas farbror Viktor köpte den på nån av sina resor till jordens olika hörn. Vi har den här i Kassjö. Den går felfritt och slår med bestämda slag varje timme. Om man drar upp den vill säga! Jag vill ha den igång men de andra i familjen är mer tveksamma.

  3. anders nilsson

    Det mycket historia i klockor. Och symbolik. Tänk bara på alla dessa Olma, Tärnan, Svalan och allt vad de hette som man fick när man konfirmerade sig.

    Vad jag kan se av bilden så är din mors klocka en med slipad facett längs kanten. Det var ju en populär modell och både dyra och billigare klockor gjordes så. Din klkockar har ju dessutom en orginell infästning av armbandet till boetten. Märket kan jag inte gissa däremot.

  4. anders nilsson

    Roamer är ett kvalitetsur defenitivt. Inte det dyraste men inte heller billigt. Så det var en viktig gåva från din far till din mor, alla gånger. Och Roamer var inte heller det vanligaste märket, svåra att få tag i idag. Det är härligt att man kan ta vara på en så fin gammal sak och få den att fungera igen.

  5. anders nilsson

    ps. om jag inte minns fel så var Roamer ett av dessa schweitziska urmakarhus som flyttade till USA under 1930-talet och fortstte sin verksamhet där.

  6. Britta Sethson

    Tack för informationen

    Som du förstår så är den väldigt värdefull för mig. Jo pappa gjorde nog allt han kunde för att mamma skulle bli glad och känns sig uppskattad. Han var dessutom ensamförsörjare på en ganska liten lön som yrkeslärare (verktygsmakare) och mamma skojade och sa att hon var lyxhustru. Hon var dock en mästare på att hushålla och få ekonomin att gå ihop. Sy kläder och sticka strumpor och vantar. Safta och sylta och konservera och köra långkok på billigt kött.

    Jag tror att jag var över tjugo år när jag första gången bjöds på oxfile.

  7. anders nilsson

    Låter som det Västerbotten som jag känner.

  8. Britta Sethson

    jo det var säkert så här i Västerbotten också. Men jag är ”opstilt” i Sandviken , Gästrikland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s