Då blev jag tagen av polisen!

I går var jag i Ede Hammerdal för att lägga in golv i nya huset. Av olika skäl blev jag tvungen att ta bilen och åka hem till Umeå. Det är ca 33 mil.

Jag var lite trött redan innan men med en stärkande kopp kaffe i Dorotea och ännu ett stopp i Åsele så kändes det rätt OK.

Mellan Åsele och Fredrika kräksnöade det. På vägskyltarna kunde man urskilja att högsta hastigheten var 100 km i timmen. Det kändes som ett hån eftersom en hastighet mellan 50 och 60 var det enda möjliga. Sen upphörde snöfallet och jag tuffade så småningom in i Umeå för att uträtta mitt brådskande ärende. Då körde en bil om mig med blåljusen på och stannade mitt framför mig. Jag fattade ingenting. Jag stoppade och stack ut huvet och undrade vad som stod på.

Där stod en lång man som påstod att han var polis. Han var helt civilklädd och även bilen var civil förutom blåljuset då. Jag skrattade åt honom och sa ”Det där tror jag inte på.” Han drog upp någon sorts legitimation som jag inte kollade på, men OK då sa jag och körde in framför bilen och frågade vad som stod på.

Jo tydligen hade jag vinglat på körbanan och sen när de hade försökt stoppa mig hade jag bara kört på. Inte hade jag sett några blåljus och inte hade jag hört några tutningar heller. Ja jag fick blåsa och berätta vart jag skulle och de kollade körkortet och så.

Fick ett förmaningstal om att jag nog inte var riktigt pigg eftersom jag vinglat omkring på körbanan och eftersom jag inte upptäckt att de försökt att stoppa mig. Jag sa att jag inte kände mig särskilt trött och lovade att vila ut med en stark kopp kaffe innan jag körde vidare hem. Sen fick jag köra iväg.

Klart att jag tycker att det är bra att trafikpolisen är ute och gör sitt jobb. Och visst var jag rätt trött. Det kände jag ju då, när jag klivit ur bilen.

Så småningom tog jag mig hem också. Men att köra ensam över trettio mil i snöstorm är ingen höjdare. Måste man så måste man men jag rekommenderar det inte.

4 responses to “Då blev jag tagen av polisen!

  1. Jag har blivit stoppad polis, individuellt, två gångar, och båda gångerna för att jag körde för sakta – ungefär.
    Första gången var ganska kul. Vi åkte hem från ett par goda vänner tidigt en lördagsmorgon. Det var höst och svart och vägen vi körde gick genom ett viltrikt område, en ganska liten väg, så jag körde ganska sakta, kanske 60.
    Så kommer det upp en bil bakom mig, jag såg bara billysena, och den körde så nära att jag blev irriterad. Visste att om jag tvingades tvärnita pga ett upphoppande rådjur, eller en älg, så hade jag den där i bagaget innan han ens hunnit sätta foten på sin broms. Så jag saktade ner ordentligt. Endera, tänkte jag, så kör jag så sakta att även han hinner bromsa, eller så kör han om. Jag hoppades på det senare. Men den här bilen ökade istället avståndet – rejält. Bra tänkte, han inser att han kör för nära, så då gasade jag på igen. Vips var bilen upp i min bakre kofångare igen.
    – Nej, det här står jag inte ut med tänkte jag, och körde in till sidan vid en avtagsväg. Då kör bilen upp på utsidan och stannar bredvid min bil, och mitt hjärta skuttade till, för därmed var vi instängda.
    Då säger min man: Det är polisen. Det var ju en lättnad. Så kliver en av poliserna ur och kommer fram till min bil. Jag vevar ner rutan och han sticker in näsan i bilen och låter den gå som en kaninnos.
    – Hur var det här då?
    – Jodå, det är väl bra, svarade jag.
    – Du körde väldigt konstigt, förklarade han och jag begrep att han trodde att jag var spritpåverkad, så jag talade om varför jag kört ”så konstigt”.
    Polisen, ung ung spoling rodnade och mumlade något om att ”jo, det var ju kanske förnuftigt, vi är faktiskt på väg till en viltolycka lite längre fram på vägen”.
    När han hade tittat på körkortet och startat sin bil, brast min man ut i ett hejdlöst skratt: Du är nog den enda jag känner som skulle komma på idén att förklara för en polis att han kör med huvudet under armen.
    Fast just så sade jag förstås inte, men jag förklarade för honom precis hur jag hade tänkt.
    100 meter längre fram stod en bil och på vägen framför låg ett dött rådjur.

  2. I mitt fall så hade den sådär 40-årige polisen med sig en ung spoling som han antagligen skulle visa upp hur duktig han var. Jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag vinglade med bilen när jag kom in i stan.

    Då skulle de ha sett mig mellan strax där i närheten av Fredrika när jag just haft möte med långtradare. Jag hamnade varje gång i ett moln av vitt rök och fick sakta in till så där 30 km i timmen och hade inte riktigt koll på var någonstans på vägen jag befann mig.

  3. Inte kul att köra i snöyra. Det undviker jag numer, om jag kan.

    • Jo jag har vänt upp och ned på bilen vid ett tidigare tillfälle när jag körde i snöoväder. Får man köra i dagsljus kan det gå an. Men i förrgår var det mörkt och jag tvungen. Anledningen är ytterst privat och inget jag bloggar om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s